Tisdag 11 aug

Idag blir det en vilodag, fick knappt sovit inatt =/ Det är så många tankar som far runt.. Hur ska det gå med allting, Jag känner att jag börjar få panik, kroppen lägger av mer och mer.. Saker tillkommer hela tiden, jag har 2v på mig att få in min ansökan till F-kassan. Bara F-kassans tanke gör att det knyter sig, Har haft sjukbidrag sen 2001, i maj fick jag efter besök hos dom veta jag har två alternativ i mitt läge, dom kan förlänga det 18 månader till, det är max, eller så lämnar jag själv in en ansökan om full sjukpensionering. Jag är inte ens 35 år? Ska det vara så? Min ständiga prestationsångest kommer över mig, jag vill börja jobba, men kroppen vill inte som jag vill. Hur ska jag få ihop en ytterligare utredning el rehab på 18 mån? Hur ska det gå till? Dom kan också välja att pensionera mig redan med detta intyget från läkarna. Inte ens läkara vet hur dom ska gå vidare o samtidigt blir jag bara sämre... Känseln försvinner, jag kan inte ens träna för jag kan inte göra vissa rörelser, min utredning har liksom stannat av...har blandat in patientnämnden men de var inte mycket det resulterade i. Alla bara skickar runt mig, alla ser tydligt mina problem men ingen har svaret. Jag har blivit kallad moment 22 av en läkare. Vad hjälper detta mig? Detta har pågått länge länge, allt började med ett fall på skridskor =o( 1995 sen har det bara gått utför, det var här jag hade stor hjälp av både Irene och av Andreas, tänk dessa två personer har träffats ett fåtal ggr och det för flera flera år sen. Men båda resonerade att det var mest synd om mig? Jag ställde alltid motfrågan hur kan det vara det? Båda säger med flera års mellanrum att vi vet vad vi har att kämpa mot det har inte du...och tänker jag efter så kanske dom hade lite rätt ändå? Men jag tycker ändå innerst inne att det är orättvist. Två underbara personer som stått mig närmast o vetat allt om mig fick inte leva sitt liv så länge som det var tänkt. Det kallar jag orättvist. Det är inte mig det är mest synd om. Jag har alltid haft i tankarna att allt har en mening, men detta har jag börjat tvivla på. Vad var meningen med detta? Varför förlorade jag två så underbara personer? Läkaren på LAH hos Irene blev orolig för mig, jag försöker hålla fasaden uppe, jag berättade att jag varit med om detta tidigare när hon berättade för mig att slutet va nära. Det gör inte det lättare sa hon, någonstans visste jag att jag hade fel, det påverkade mig så mycket mer, allt gammalt kom upp igen.. men jag höll masken, men hon tyckte jag borde prata med någon, samma sak sa läkarna o ssk när jag var med Andreas på behandlingarna.Du behöver nog också prata med någon, men stark som jag och alla uppfattar mig att jag är så tror jag att jag kan bearbeta det själv? Kan jag det? Jag tror det. Är van att kämpa ensam mot alla hinder... men nu börjar jag tvivla. Det är så mycket som rivs upp och som revs upp redan när Irene fick sin diagnos nu i okt 2008. Samtidigt har det varit skönt att tänka på någon annans problem o guida dom igenom sina problem så försvinner mina? Nä dom gör ju inte det... Samtidigt fick jag ju väldigt mycket hjälp av Andreas med läkarna och jag hade stödet från Irene. Men jag har fått flera wakeup call sista tiden, att min tid även e på väg mot sitt slut.. Jag har inte nåt svar på hur jag ska klara allt det jag har framför mig? Hur ska allt lösa sig, jag bär på många sorger och har gjort väldigt länge, de gäller allt från vänner som jag mist, vänner som sviker, min hälsa, min arbetskarriär jag aldrig fått, barn som jag inte kan få med alla mediciner, det är kanske en av de största sorgerna. Och här vill jag göra ett inlägg,

Förra gången jag var uppe hos Irene sa hon och jag vet att hon menade det av hela sitt hjärta. När jag blir fri från cancern kan jag vara surrogatmamma till dig, hon visste att det är något som jag saknar oerhört. Jag vill göra det för dig sa hon. Du förtjänar att bli mamma. Hon hade ett stort hjärta. Hennes uppriktighet och ärlighet var några av hennes bästa sidor. Och hon hade många...



Tillbaka till mina sorger. De e kanske dags att jag sträcker ut min hand, men mot vem? Vem kan hjälpa mig? Alla som har nån slags sjukdom el handikapp vet vad jag talar om frustrationen o väntetiderna till allt som ska göras. Om man ssom jag har många problem, varför kan inte läkarna samarbeta, det hade hjälpt mig mycket. Som sagt det är mycket som upptar mina tankar nu, jag vet inte var jag ska börja..samtidigt måste jag.. men jag tar en dag i taget... O idag ska jag vila kroppen och själen efter vår Stockholmsresa...Den tog hårt på en.... Så det blir inte många knop idag inte..