Måndag 10 aug

En ledsam och tråkig dag...ännu en har ryckts bort från mig, och idag är begravningen och jag får inte ens närvara, efter 18 års vänskap skapas ett tomrum som inte går att fylla. Det var min bästa vän och en av få som förstår livets orättvisor. Det är den andra som jag förlorat i samma sjukdomar o båda har varit närmsta vänner till mig. Det är oförklarligt hur människor kan sätta så djupa spår i en.. Andreas som gick bort 2004, hans telefonnr och mejladress är fortfarande kvar. Vill inte ta bort det. Jag är lyckligt lottad som fick chansen att säga farväl till båda medans de levde, men det som gör så oerhört ont är att jag inte får ett avslut efter Irene, att jag inte ens får närvara vid min bästa väns begravning, det känns, det gör ont. Irene hade blivit väldigt ledsen, vi pratade om det bara dagarna innan hon gick bort. Varför fick jag inte ens chansen att få ett avslut? Jag behövde det.... Men ni kan aldrig ta bort henne från mig, hon kommer att sitta på axeln o vaka över mig. Sen hon fick diagnosen cancer i slutet av okt 2008 har vi pratat i princip dagligen, och det har varit 2.3 timmar varje dag. Visst pratade vi annars också, men inte lika intensivt och länge. Hon var den ende som förstod vad jag gick igenom och jag kunde till en välddigt stor del förstå henne, då jag tidigare följt min bästa killkompis kamp i 6 år mot cancern. alla sjukhusbesök alla nattringningar för han mådde dåligt. Jag fanns där och jag fanns för Irene kanske inte så mycket fysiskt då det ändå skiljde 60 mil från oss, medan Andreas fanns 60 meter bort. Men jag gjorde mitt bästa och jag vet att hon uppskattade mig, och visste att hade jag bott där hade jag funnits vid hennes sida så mycket jag kunde. Det är många tankar man har och som behöver komma ut, jag hoppas att hon fick och vet egentligen att hon fick ventlierat så mycket som möjligt. Det gällde allt..

Jag fick iaf möjligheten att träffa henne en sista gång, en vecka innan hon gick bort åkte jag upp till henne, det var som att hon väntat på mig, jag sa flera ggr stå ut, häng kvar lite till, jag kommer upp. Och när jag väl gjorde det så gick det fort, vi fick 3 hela dagar då hon var någorlunda sig själv trots hennes svåra smärtor. Sen började hon tackla av. Jag stannade en vecka, åkte hem efter att jag följt henne till Hospice på onsdagen 22 juli, den 24 juli somnade hon in. Jag kan fortfarande inte förstå det... jag väntar på att hon ska ringa, sms:a eller på något sätt höra av sig. Det är så tomt.... Jag förstår också vilken tomhet hon kände, alla de ggr jag var däruppe var det ingen som hörde av sig. Hennes vänner svek henne, Irene var en glad o positiv person o väldigt omtyckt, liksom Andreas var, men samma här...varför försvinner vänner när man behöver dom dom bäst? Jag vet själv hur det är, mina sjukdomar har gjort att även jag förlorat många vänner. Jag har också varit den person som alla ville vara med, glad o alltid med ett skratt el bus tillhands, men var tog dom vägen?....

Som sagt idag är en dålig dag, för att inte säga usel... ska gå ner på minneslunden här o tända ett ljus idag... Jag har förlorat den bästa vännen.... *ledsen*